chefredaktorer

Kristdemokraternas situation inför helgens extra riksting är ämnet för den här lördagskrönikan.

-------------------------------------------------------------

Från en mustig Erik XIV till ett laddat Oväder

Hertig Johan: Vad är det här för sällskap? Nils G.: Det är kung Eriks hov! Hertig Johan: Min syn är något skröplig, men jag tycker hovet ser något underligt ut. Är det inte trashankar med där? Hertig Karl: Vår broder älskade icke småkonungar, men väl småfolk… Hertig Johan: Ja, det var hans svaghet… Hertig Karl: Eller hans styrka! Men din är att icke hålla löften! Hertig Johan: Vad för löften? Hertig Karl: Skulle icke vi dela tronen? Hertig Johan: Det har jag aldrig hört talas om! Hertig Karl: Du är en stor kältring! Hertig Johan: Akta dig! Det finns många rum på Gripsholm… Hertig Karl: Du känner till dem! Hertig Johan: Inbördes kriget är lyktat; lugnet återställt och vi kunna gå en ny tid tillmötes med nyvaknat hopp om fred… (Ur August Strindbergs Erik XIV)

Två av riksdagens partier verkar vilja bidra till det nyss inledda Strindbergsåret med egna nytolkande uppsättningar. Men om den ena orsakar publikrusning, har den andra svårt att väcka större intresse.

I skymundan av socialdemokraternas konvulsioner på stora scenen, med övertydliga sufflörviskningar och teatrala poser som ska synas ända till tredje raden, utspelar sig de här dagarna ett bittert, tajt och giftigt kammardrama i svensk politik som på sätt och vis kan få ännu större konsekvenser för valet 2014.

Sossarna har i dagarna sju bjudit på en mustig Erik XIV, med hela den klassiska rekvisitan och några legendariska, ålderstigna aktörer i överraskande biroller. Nu bjuder kristdemokraterna i helgen in till ett laddat, avskalat Oväder, på lilla scenen. Men intresset uteblir, publiken sviker.

När omgivningen rycker på axlarna, klämtar klockan på allvar. Det finns bara en sak som ett parti bör frukta mer än att tvingas genomgå en djup kris med tusen mediala strålkastare i nyllet, och det är att genomgå en djup kris utan att någon utomstående bryr sig.

På Kd:s riksting i Västerås i helgen kan det vara ett regeringspartis existens som står på spel, och därmed den sittande regeringens utsikter att bestå över nästa val i nuvarande konstellation.

Ett Kd som landar på 3,9 procent i valet 2014 vore alliansens valmatematiska mardröm. Sådant brukar utlösa den så kallade kamrat fyra procent-mekanismen i en blockpolitik. Men det finns en annan möjlighet också: att Kd i opinionsmätningarna blir så litet, till förmån för moderaterna, att övriga allianspartier inte behöver deras stöd längre för att behålla regeringsmakten.

När tvekande alliansväljare kommer till den slutsatsen börjar marken gunga under Kd. I kulisserna funderas det säkerligen här och var inom alliansen även på möjligheten att i osäkert läge byta ut Kd mot ett mer organiserat samarbete med Mp.

Kristdemokraterna kan alltså inte räkna med kamrat fyra procent 2014 med samma säkerhet längre. Partiet måste börja övertyga på egna meriter om sin relevans och funktion i svensk politik. Men det förutsätter – en parallell till socialdemokraterna – att partiet har en egen idé om vad det skulle kunna vara. Om det har man svårt att enas.

Louise: Det är icke bra att sitta för länge i gamla minnen. Herrn: Hvarför inte det? När tid gått förbi, äro alla minnen vackra. Louise: Men herrn kan lefva tjugu år till, och det blir för långt att sitta i minnen, som dock blekna, och kanske en vacker dag ändra färg. (Ur August Strindbergs Oväder)

Kristdemokraterna är ett av riksdagens mest svårbedömda partier.

I ena stunden visar de ett viktigt och trovärdigt socialt engagemang i exempelvis asyl- och flyktingfrågor och agerar det samvete en regering behöver. I nästa stund flippar det ur i gammeldags, fördomsfull, intolerant moralism från förr, som i synen på homosexuella.

I ena stunden uppvisar det ett praktisk sinnelag i vardagsnära social- och vårdpolitik, för att i nästa stund försöka lansera stora idé- och kulturstrider (”verklighetens folk”) som det inte gör något av , inte följer upp i praktisk politik eller fördjupar, utan som stannar i lösa pikar mot motståndare - alltifrån liberala ledarskribenter till kulturvänstern.

Det skiftar på ett för väljarna förvirrande sätt mellan medkännande socialkonservatism, dogmatisk värdekonservatism och vad som kallats Reaganinspirerad höger. Det finns ingen röd tråd, och de som gillar en tendens stötts bort av de andra, och tvärtom. Partiet hittar inte någon ledig plats, som väljarna upplever som relevant – och då hjälper det inte att Göran Hägglund är en sympatisk, kvick och duglig politiker. En partiledare för ett så litet parti bedöms inte frikopplad från partiets inre liv.

Nu har en öppen utmaning riktats mot Hägglund, från en falang som av allt att döma har sin kärna i partiets mer bokstavstroende falanger, som ogillar att partiet långsamt sökt lämna sitt dogmatiska ursprung och som i Mats Odell hittat en kandidat villig att bli upprorets ansikte utåt.

Skulle det upproret lyckas kan Kd göra sig omöjligt som samarbetspartner för andra och inleda sin egen upplösning.

Men även om Hägglund får fortsatt stöd kvarstår partiets grundläggande dilemma: det lyckas just nu inte övertyga tillräckligt många om att det vore ett problem om Kd åkte ur riksdagen, att det är oersättligt. Och den interna fejden lär inte öka väljarnas intresse. Klockan börjar klämta.

Konditorn: Jag tror ovädret har gått över. Herrn: Det tycks verkligen ha klarnat, och då få vi månsken! Brodern: Det var ett välsignat regn! Konditorn: Alldeles härligt! Herrn: Se där kommer lykttändarn, äntligen! Första lyktan! Nu är det höst. Det är vår årstid, gubbar! Det börjar skymma, men då kommer förståndet och lyser med blindlyktan, så man inte går villovägar. Stäng fönsterna, och drag sen ner gardinerna, så få minnena gå och lägga sig att sova, i ro! Ålderdomens ro! Och i höst flyttar jag från det tysta huset. (Ur Strindbergs Oväder)

Kd:s kammarspel är ett litet drama, som kan utlösa ett större 2014. Ovädret i pjäsen pågår inombords, när det förflutna hinner ifatt.  

Den numera nedlagda tidningen Skurks chefredaktör Raja Arlevin, som nyligen började avtjäna sitt fängelsestraff, stäms – efter ett glassbråk.

Den är inte särskilt klassisk eller praktisk, men… GUD så ball Balenciaga! “Giant Pompon” kostar drygt 12 000 kr på My-Theresa.com.

I dag låter jag sidorna tala. Så här ser det ut i fredagens tidning när vi berättar om den nye S-ledaren:

I en veckas tid har vi nu rapporterat om den S-kris som fällde Håkan Juholt, gjorde Carin Jämtin en smula folkkär och fick Stefan Löfven att gå från ”nej” till ”jag blir stolt…” när partiledarskapet kom på tal. En veckas journalistik om det största partiet i riksdagen, men det är ännu för tidigt att på allvar utvärdera bevakningen. Sidorna här ovan, med Marika Långström som editionschef med intake-ansvar, och editionschefskollegan Marcus Wallén inne för output, är i alla fall bra: sent eget material, nyheter om spelet kring utnämningen, bilder du inte sett, väl paketerat.

Jag kan också konstatera att vi gjort mycket bra direktsänd tv och legat rätt i nyhetsvärderingen: samma dag som Juholt berättade om avgången stod det ”GER UPP” på Expressens förstasida, och i går hade vi ”HAN BLIR S-LEDARE” som toppnyhet. Sånt känns bra när konkurrenten får trycka extraupplagor för att komma ikapp.

Vi kommer att fortsätta satsa på politiknyheter, men vi kommer också fortsätta att försöka vara tydliga med källhänvisningar om vi återger andra redaktioners scoop. Oavsett om det är TV4 eller Västerbottens Folkblad som är först. Jag har den senaste tiden fått en hel del positiva reaktioner på vår nya kredd-policy, och den ska vi nu hålla i och utveckla. Hur? Det kommer framgå i denna blogg.

Stefan Löfven blir ny socialdemokratisk ledare efter en bedrövlig och sluten process. Men jag tror, trots det, att han är rätt person att leda socialdemokratin just nu, ett respektingivande namn med en tydlig profil som pragmatisk gråsosse. Med honom som oppositionsledare kan dynamiken förändras både mellan och inom blocken.

----------------------------------------------------

För bövelen, inga experiment!

Bedrövlig process - men bra val

För bövelen, inga experiment nu, inget risktagande! Spegel, spegel på väggen där, säg vem som gråsossigast i VU är. Och skynda på.

Så torde det underliggande resonemanget ha gått när socialdemokraternas verkställande utskott till slut beslutade sig för att föreslå IF Metalls ordförande Stefan Löfven till ny partiledare.

Processen var sluten, jäktad och i största allmänhet ovärdig ett modernt parti. Socialdemokratins ledning har ingenting lärt av kritiken.Man ställer medlemmarna inför fullbordat faktum på nytt, utan att bearbeta några motsättningar, utan att stimulera någon diskussion om partiets identitet och roll på 2010-talet, utan att ta de djupa interna sprickorna på riktigt allvar, utan att ens snudda vid tanken på att diskutera politiska vägval först och namn sedan.

Det är tämligen bedrövligt att skåda, hur man nu söker kleta ett tjockt plåster över de infekterade såren, i stället för att ta itu med dem en gång för alla, i en öppen och ärlig process.

Men med det sagt, tror jag att valet av Löfven är så bra det kan bli under omständigheterna. Och han hade varit ett utmärkt alternativ även i en sundare beslutsprocess – även givet det faktum att han inte sitter i riksdagen, vilket kan bli ett samordningsproblem på längre sikt, när partiledarens och riksdagsföreträdarnas budskap, tonfall och antydningar ska koordineras.

Löfven är, det ska ses som ett positivt omdöme, så mycket odogmatisk gråsosse som det bara går. Det är, den interna uppslutningen i går till trots, inte okontroversiellt inom socialdemokratin, men förmodligen vad partiet behöver.

Man skulle även kunna kalla honom för en klassisk betong- och tillväxtsosse, på behörigt, också problematiskt, avstånd från exempelvis miljöpartiet. Han förefaller vara en traditionalist i mittfåran, för realistisk för vänstersocialism, för mycket fackföreningsmänniska för att kunna stämplas internt som alltför mycket av en förnyare.

Men sin pragmatiska läggning, sin erkända kompetens på viktiga områden som ekonomi och arbetsmarknad, sitt tydliga fokus på tillväxt och sin förankring i fackföreningsrörelsen har han en bakgrund och en framtoning lämplig för att dölja motsättningar som varit nära att helt slita sönder partiet. Han visade som Metallordförande i flera uppgörelser ansvarstagande och beslutsamhet under finanskrisen. Han är en varm Europavän med en positiv syn på det europeiska samarbetet, vilket möjligen redan visade sig i gårdagens besked från S att man nu ställer sig bakom svensk deltagande i europakten. Han får goda vitsord från dem som haft närmare med honom att göra.

Arbetsmarknaden med starka parter – arbetsgivare, fackföreningar – som tillsammans sköter den svenska modellen, tar ansvar för och förstår varandras villkor och trots en del tuppfäktande upprätthåller ett konstruktivt samtalsklimat, hör till de mest välfungerande delarna av det svenska samhället. Att hämta en partiledare med gedigna erfarenheter därifrån är inte det sämsta, när uppgiften är att utmana sittande regering i jobbfrågan.

Den enskilda sakfråga i vilken han lär få störst problem att förklara klyftan mellan sina egna åsikter och partiets officiella linje, är förmodligen synen på kärnkraften. Löfven är, tyvärr, en stark kärnkraftsanhängare, betydligt närmare alliansens kärnkraftspolitik än den rödgröna oppositionens.

Och hans svagaste punkt hittills, är kanske att han som Metallordförande motsatte sig och tog konflikt med andra delar av LO angående kravet på kvinnopotter i avtalsrörelsen för minskade löneskillnader. Löfven kan räkna med berättigade frågor om jämställdhet och feminism framöver.

Men ingen partiledare bestämmer ensam, och ingen kommer utan ett antal frågetecken kring sin profil till ett sådant uppdrag, så somligt måste få klarna med tiden. På många sakpolitiska områden är Löfvens åsikter okända.

Med Stefan Löfven som partiledare kommer socialdemokraterna ändå sannolikt att få bättre ordning på sitt oppositionsarbete, stadga upp sina utspel och bjuda regeringen och Fredrik Reinfeldt tuffare motstånd, vilket både alliansen och svensk politik i stort kommer att må bra av.

Men det är inte bara alliansen som får ställa in sig på hårdare motstånd framöver, utan även vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt, då Löfven säkert har en hel del förtroendekapital i väljargrupper som även Sjöstedt försöker vinna. Löfven är knappast något större vän av ett samlat rödgrönt regeringsalternativ inför 2014.

Dynamiken kan alltså förändras mellan blocken och inom blocken på ett intressant sätt.

Det var en bedrövlig process som ledde fram till hans val. Men det hindrar inte att Löfven är ett respektingivande namn som ny S-ledare och oppositionsledare. Svensk politik blir nog inte roligare, men kanske lite mer spännande. 

Som ni kanske har märkt så har kommentarsfunktionen gått helt bananas och både mina och era kommentarer syns fjorton ggr… Vi utreder vad som är knas men frågestundstråden återupptas imorgon, inga frågor eller svar ska ha försvunnit, vi ska bara reda ut varför det antingen är omöjligt att kommentera/alternativt att när det funkar så “studsar” kommentarerna flera ggr. Om det inte funkar att kommentera här kan ni maila mig era frågor så tar jag upp dom imorgon också. Nu ska jag attackera löpbandet – see ya…

Tack för många bra frågor som jag strax ska besvara! Jag har haft en tuff dag: upp kl sex. Halvt galen av frustration över en taxi som plockade upp mig 25 min försent (för att han “inte hittade”), panikfärd till Arlanda, jag ber taxin stanna på terminal 3 i all stress fast jag ska till terminal 4. Språngmarsch (vi snackar FORT nu!) till rätt terminal, be personal stoppa planet, fippla med security (vars kö jag fick tränga mig förbi) pga inget boardingkort, kasta sig ner i sätet och tjoff iväg till Helsingborg och möte med förlagsledningen. Därefter intensiva timmar med möten, sedan en hastig snabbredigering av kommande väskguide på lånad kontorsplats, stressmaila denna till redaktionen och sen kasta mig i taxi till Ängelholms flygplats. Framme igen på Arlanda, sitter nu åter i en taxi på väg hem. Där väntar tre glada men trötta barn som ska badas och nattas. Sen en aggressiv 45-minutersvända på löpbandet i källaren, dusch, färga ögonbrynen, spraya på brun-utan-sol, packa för Köpenhamnsresa imorgon, käka med min man, kolla på Dexter, svara på mail och SOVA.

Och idag har jag på mig klänning, boots och kappa från Zara, kavaj från Zadig&Voltaire och shopperbag från YSL.

Ikväll är det invigningsfest för det nya hotellet Clarion Hotel Post i Göteborg. Lagom till öppningen har pr-byrån Welcom tagit fram ett magasin, "The New Face of Gothenburg".

Carlsberg köper annonser i SvD, DN och DI Weekend för att marknadsföra Brooklyn Breweries lyxöl Local 1. Sverige är Brooklyn Breweries största marknad utanför Manhattan – vilket förvånar både det lilla bryggeriet i New York och den svenska varumärkeschefen.

När man ser Expressen.se just nu känner man ju – ja,  n e w s ! Vi var tidiga på Västerbottens Folkblads scoop i natt, har uppdaterat hela dagen och sänder live-tv när det finns ny information. Och här sitter Stefan Löfvens mamma med dagens tidning!

Svenskarna har störst förtroende för traditionella medier som radio, tv och dagstidningar. Det visar en ny undersökning.

UPPDATERAD. IF Metall:s pressekreterare Lars Ankarfjäll är mycket kritisk till att Tidningen Ångermanland intervjuat Stefan Löfvens 83-åriga mamma.

Stefan Löfven blir tillförordnad partiledare för Socialdemokraterna fram till den ordinarie kongressen 2013. Det bekräftar IF Metall-basens mamma för Tidningen Ångermanland.

Nyhetsnatt – igen. Vi  gjorde om mellan upplagorna, förstås, och och om helgens reporter var Helena Gissén på Tv4 Nyheterna, som var först med Håkan Juholts avgång, är nattens namn Olov Antonsson på Västerbottens Folkblad. Han inleder sin text i VF så här:

Stefan Löfven, svetsare och senare Metall-bas, intervjuades av Dagens Arbete (”Jag är ingen kandidat”) och sa då bland annat:

”Jag har varit medlem i många år, jag älskar socialdemokratin men jag är ingen partiledarkandidat. Först och främst är jag fackföreningsmänniska. Min bas, min grund är fackföreningen. Visserligen är jag politiskt intresserad men det finns andra inom partiet som har större vana från den politiska miljön.”

Om VF:s uppgifter är korrekta är det ett riktigt scoop, grattis till Olov Antonsson och chefredaktören Daniel Nordström i så fall!

    X    X    X

Vad man än ska berätta, nyheter eller åsikter, så är det viktigt med konkretion…:

Jag visade just detta exempel när jag i går talade hos Bertil Ohlininstitutet, som arrangerade en opinionsbildningskonferens på Norrlands nation i Uppsala. Stiftelsen ska ”stimulera vetenskaplig forskning kring de liberala idéerna och deras tillämpning på samhällsförhållanden i Sverige och världen”, och finansieras av ägare inom den liberala dagspressen. På plats i går fanns en rad kända företrädare för liberala tidningar – som chefredaktörerna för Upsala Nya Tidning, Hanna Stjärne, Örnsköldsviks Allehanda, Jimmie Näslund, och Västerbottens-Kuriren, Ingvar Näslund. Här var också Mittmedias nye styrelseordförande, förre FP-ledaren Lars Leijonborg. Lisom Sydsvenskans vd, Lars Dahmen, och Mittmedias koncernchef, Thomas Peterssohn.

Efter att Sofia Nerbrand, stiftelsens ordförande, hälsat alla välkomna berättade jag om ”Expressens opinionsbildande roll”. Med bilder och filmer försökte jag beskriva Expressens publicistiska idé, vår historia och vad vi gör nu. Anslaget var att också aldrig så kloka och välmenande tankar måste presenteras begripligt och attraktivt för att få genomslag, och att en redaktion idag därför  måste kommunicera på fler sätt än att bara skriva på sidan två i den tryckta upplagan.

Men man kan förstås fundera kring om det måste till valstugor och bussar? Expressen har tidigare haft husvagnar och flygplan, och man får hela tiden försöka hitta nya former för att få ut sin journalistik och ta plats i debatten. Jag fick frågor bland annat om Expressens ställningstagande mot Sverigedemokraterna på valdagen 2010?

Rätt eller fel? Och hur är det med Ulf Nilsons krönikor? Sådana funderingar var kanske väntade. Mindre väntat var frågan om hur mycket Expressens ägare – familjen Bonnier – lägger sig i det som ska publiceras och vilka ställningstaganden vi gör i opinionsbildningen?

Då konstaterade jag att ägarna aldrig är involverade i innehållet så. Jag blev chefredaktör för Expressen.se 2005 och chefredaktör och ansvarig utgivare för alla våra mediekanaler 2009, men jag har hittills inte varit med om att familjemedlemmar eller styrelseledamöter har försökt påverka vad som ska publiceras. Det går helt enkelt inte till så, kom ihåg att Bonniers har varit publicister sedan 1805.

Efter mig talade Norrans förra chefredaktör, Anette Novak, om ”På läsarnas sida – hur Norran med transparens byggt en ny, framgångsrik identitet”. Andra som också stod på programmet var exempelvis Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan, Nerikes Allehandas chefredaktör Charlotta Friborg, Stampens koncernchef Tomas Brunegård, Gota Medias vd Bennie Ohlsson, Upsala Nya Tidnings politiska chefredaktör Håkan Holmberg, Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman och politiska redaktör Peter Wolodarski… och många fler.

Många intressanta röster, alltså, men jag hade tyvärr inte möjlighet att stanna och lyssna och delta i de diskussionerna. Däremot tog jag chansen att påminna om att opinionsbildning faktiskt kan handla om liv och död. Håkan Matson, vår förre motorskribent, idag på Dagens Industri, kampanjade ofta i Expressen för mitträcken:

Bara häromveckan påmindes vi om farorna på vägarna när en hel familj dog på E20:

Då drog vi direkt igång en namninsamling i Expressens västsvenska edition, GT, och som fått ett fantastiskt gensvar:

Kanske, kanske kan vi påverka beslutsfattarna att verka för säkrare trafik.

Egentligen har jag VERKLIGEN inte tid. Har slitit mitt (redan tunna) hår i förtvivlan över en viktig powerpoint som jag kämpat med, som hängt sig flera gånger och tvärdött och jag har glömt att spara och har fått börja om från början. TRE GGR! Idag torsdag kommer jag att vara tröttare än en gnubebis för jag ska upp svintidigt och flyga till Helsingborg för viktigt möte (med min trasiga powerpointpresentation). Och så har jag lovat Kristin, vår tf AD, att lämna in den färdigredigerade väskguiden som jag drog en vit lögn om igår att jag skulle hinna klart tills idag. Tror jag hinner klart det på planet förvisso, har ju över 45 minuter på mig. Hur svårt kan det vara? Allt är kaos. Som vanligt. Och så vet jag inte om jag borde ha smådåligt samvete över hela den här tuttchocks-cirkusen som vi drog igång på chic.se; om jag är en dålig medsyster som bidrar till att håna andra kvinnor när allt jag ville var att skapa lite trafikbuzz kring den där snackisen och så brakade åsiktshelvetet loss, vilket jag har mig själv att skylla för.

Men.

Om vi lämnar all den där stressen åt sidan nu och fokuserar på att det är torsdag och ett nytt kapitel i boken vi kallar för livet – vad skulle ni då vilja fråga mig om? Vad som helst, jag svarar. Men fråga gärna inte något jag besvarat vid flera tillfällen tidigare, du hittar Q&A-historik under kategorin “Frågestund”. Och håll dig kortfattad, tack. I övrigt så släpper jag bloggutrymmet fritt nu. Varsågoda att stöka till i kommentarsfältet så besvarar jag era frågor inom 24 timmar. Eller nåt!

Oj, vilket rabalder det blev kring det HÄR! Tjejerna har fått ta emot en del spott och spe i diverse stilforum för att de “glömde behån”, för att “man inte tittade någon annanstans än ner i urringningen” eller för att “hon rättade till klänningen hela tiden på scen och såg högst obekväm ut med att vara så blottad”. Men många tongångar har även varit “Vaffan, skärp er, bröst är naturligt, vad är ‘chocken’ med det?!” och flera har applåderat det faktum att dessa vackra kvinnor har slängt behån, trotsat silikonidealet och kört all in på en vågad urringning – för att de VILLE. Rebecca skriver själv smart om det här.

Vi ville använda glimten i ögat och vara vitsiga då vi gjorde “Tuttchock”-inlägget på chic.se. Men alla skrattade inte utan vissa verkar tycka att vi hånade tjejerna eller “trakasserade” dom (eller deras bröst). Det var absolut inte vår mening. Vi ville följa upp något som helt klart var en snackis. Sedan gjorde vi det kanske inte tillräckligt snyggt, det kan jag hålla med om. My bad i så fall. Så nu ska ni få en ny chans att tycka till om detta – sen kan vi kanske släppa tuttchocken tillsvidare, för imorgon dyker säkert någon annan chock upp i modesvängen.

PS. För övrigt hade jag själv en rejäl urringning (där det inte funkade med behå ALLS under, så det var bara att köra barbacka) på ELLE-galan och trivdes med det! Men den var inte lika djup som Isabellas, jag var kanske för feg?! Hehehe… (våra klänningar är dock från samma märke, Issa). DS

Bilden har Sania tagit

Notera: Det finns en omröstning i denna post, för att delta besök sidan.

I förra veckan nådde trafiken på Dagens Nyheters mobilsajt nya rekordnivåer. En tydligt trend med stark tillväxt i mobilen, enligt DN.

Ert engagemang kring vilka accessoarer jag ska välja nu på fredag… helt enormt, stort tack! Jag har fortfarande inte bestämt mig, så fortsätt gärna att komma med synpunkter! Och ja, det går förstås bra att mixa ihop en egen variant med gröna pumps, rosa väska, eller svarta skor och grön väska eller hur ni nu vill att jag ska missmatcha.

ELLER – vad sägs om att jag slår till på något av de här paren, nyinkomna från Zara? De är sjukt billiga, 399 kr (säkert jätteobekväma, men vadå, vi ska ju sitta nästan hela kvällen, sen får man väl sparka av sig dom då dansen börjar?). Finns bland annat i dessa barbieklatschiga färger! Och så typ silverväskan till. Vad säger ni? Yay or nay?

Talentum har anställt en ny försäljningschef efter Lena Kjellqvist som i veckan lämnade sin tjänst.

När branschen går in i nytt år är osäkerheten stor. Dagensmedia.se har frågat Sveriges 50 största reklamköpare om hur de gör med mediebudgeten under 2012 – och hur de ser på konjunkturen.